Sandras Vardagslycka

Just nu är jag inte mig själv alls och mitt mantra lyder "fortsätt simma, fortsätt simma". Jag har snart gått sex veckor längre än med Milton och februari är här, kontrasten är extrem. Jag är så trött på att inte vara mig själv och inte kunna göra vad jag vill. Men det är inte mycket att göra åt saken mer än att gilla läget och bara försöka att göra det bästa av väntan. 

Men det är svårt, jag är så klar med allt det här och frågar någon mig nu så blir det garanterat inga fler barn. Det här med att vara höggravid var ju nämligen inte kul alls. Men det är klart jag är glad att den stannade inne och vart fullgången, men två veckor över tiden klara jag mig gärna ifrån. Och alla kommentarer om att bebis har det bra där inne och kommer när den är redo. Folk får gärna bespara mig dem!;)

Men nog med gnäll, jag ska verkligen försöka vara positiv trots att mina hormoner är helt tvärtemot. Nu har jag tvingat Fredrik att packa sin BB-väska också så nu finns det i princip inget kvar på "att göra"-listan. Kanske ska jag tvinga mig ut på en promenad om en stund, få lite frisk luft i lungorna och få igång kroppen lite. Att det kommer göra ont tänker jag ignorera....