Sandras Vardagslycka

Träningsnörd som jag är så kan jag inte låta bli att fundera mycket över träning och inte heller låta bli att få dåligt samvete över att jag inte tränar så mycket som jag "borde" längre. Men träning är något som har blivit drygt sen jag vart gravid, första veckorna var precis som vanligt, det enda som inte funkade var löpningen då jag fick jätte ont i magen av det. Efter de få veckorna kom tröttheten, efter en jobb dag däckade jag i soffan och sov, hade kunnat sova hur mycket som helst då tror jag. Sen kom semestern mitt i det också, piggare vart jag av semestern, men vem orkar träna på sin semester? När jag skulle börja jobba igen var jag mycket piggare och orkade faktiskt släpa mig iväg på en del pass på gymmet och promenader. Sen kom en förkylning och strax efter det vecka 20, från vecka 20 ska man inte skutta runt på massa pass och sådant. Promenader, yoga och gym var däremot okej och vissa veckor funkar det hyfsat, om jag inte är för trött, för lat eller har för ont i ischias eller i fogarna.

 

Idag tänkte jag släpa mig ut på en promenad, det var planen, men jag skulle kunna somna ståendes nu så jag kommer förmodligen äta en bulle och dricka en kopp te och inta sängen klockan 20.00. Och här borde jag bara konstatera att det bara är att gilla läget och spendera så mycket tid jag vill i soffan. Men icke, ni förstår nu har jag förhoppningar om att när jag går min gravidpenning den 23 november, då jäklar ska jag minsann orka gå minst en halvtimmes promenad om dagen! Vi får se hur det blir med det, men förhoppningsvis kommer min tävlingsinstinkt och envishet till nytta så småningom. Kanske till förlossningen eller tiden efter, den som lever får se.